Svenska Älghundklubbens
Rasstrategi
Norsk Elghund Svart
Norsk nationalras
Historik
Den svarta älghundens kända historia kan börja redan
i slutet av 1700-talet i Norge.
Omnämnes som en hund använd till jakt både på björn och älg.
Antalet var ganska få fram till senare delen av 1800-talet då
intresset ökade i samband med älgstammens tillväxt.
Hundar inköptes dels från lapparnas uppfödning,
dels också s.k. Kalixhundar från Sverige,
samt svarta hundar ända från Karelen.
De man sökte var lätt byggda hund med kort päls.
Resultatet blev så småningom en hund,
som inte nämnvärt avviker från dagens.
De svarta hundarna i slutet av 1800-talet var mycket modiga och
stridbara hundar, som gick till angrepp mot både älg och björn.
Mycket avvikande mentalitet mot dagens hundar.
Förslag till rasstandard framtogs 1901 i Norge.
Den kallades då ”Sort Dyrehund.”
SKK antog 1935 standard för denna hund.
Standarden har sedan reviderats i Norge i omgångar och 1992
antogs bestämmelser om höjdmätning på utställningar.
Användningsområde
Dagens svarthund är inte aggressiv.
I Norge önskar man att den skall användas som ledhund och
inte släppas som löshund. Den är en hund som främst går på
vindvittringen och rör sig lugnt och försiktigt i terrängen.
Enligt Karl Storholm i Norske Elghundklubbers förbund
1899-1999 (jubileumsboken) är svarthunden den ras
som bäst passar som ledhund av våra älghundsraser.
Nuläge i Norge
Norsk elghund sort anses i Norge vara en sund och frisk ras med bra
mentalitet. En låg frekvens av HD förekommer.
Avelsrådet i Norge anlitas till ca 2/3 av parningarna i rasen.
Nuläge i Sverige
Norsk elghund sort har en liten numerär i Sverige.
Endast ett fåtal kullar har framfötts varje år.
Genom vargens återkomst i våra marker har efterfrågan
på ledhundar ökat betydligt.
Tillgången på svenskfödda valpar motsvarar inte alls efterfrågan.
Individantalet kan därför antas öka de närmaste åren.
Handlingsprogram i Sverige f.n.
Genom den kännedom som finns i Norge om rasen och
rasens fåtaliga individer i Sverige överlåtes avelsrådgivningen och
kontrollen av rasen till norrmännen.
Vid behov hänvisar vi i Sverige (SÄK) till norrmännens raskompendium
använt vid deras exteriördomarkonferens 2004.
Detta är skrivet av Frank och Björge Christianssen.
En annan grundhandling vi också använder i förekommande är deras
jubileumsbok från 1999. Med avsnitten om ”Norskelghund Sort.”
Förfrågningar efter valpar slussas till Norge men även där
motsvarar inte tillgången dagens efterfrågan.